Så vill enhetschefen att kommuner tacklar nödvändig omställning

Sebastian Larsson är enhetschef för omsorgsförvaltningen i Kristianstad, ett jobb han känner stolthet över och motivation inför. Men det är inte enbart glädje i stegen på arbetsplatsen. Det är frustration också. Sebastian tänker på utmaningarna som väntar välfärden och säger att kommuner behöver bli snabbare, samarbeta mer över alla gränser och utmana sig själva i högre grad.

Sebastian Larsson har jobbat i kommunala organisationer som enhetschef och verksamhetschef i mer än tio år. Han har en kandidatexamen i socialt arbete och har läst organisation och ledarskap efter det. Till omsorgsförvaltningen kom han 2019.

Men han har aldrig haft så bråttom som nu.

De flesta kommuner står inför samma utmaningar och dras med samma problem. Mycket handlar om snabbhet. Om vi inte blir snabbare så riskerar vi att inte kunna lösa vårt samhällskontrakt om tio år. 

Utmaningarna är till stor del demografiska. Andelen äldre kommer att öka. Antalet arbetsföra kommer att minska. Skatteintäkterna likaså. Dagens lösningar kommer inte att bita på morgondagens problem.

Steg för steg tar vi oss igenom områden där Sebastian Larsson känner att det finns klar förbättringspotential för hans kommun och många andra kommuner.

Min bild är att vi är grymt duktiga på att köra projekt. Men i andra änden av den kompetensen finns ofta ett enkelspårigt tunnelseende. Vi tänker mest på projekten i sig, inte på vad de ska leda till. Ska man testa något så ska man göra det med ambitionen att breddinföra. Man ska avbryta om något inte funkar, men oftast har man ju ganska klart för sig vad som funkar och inte. Har någon annan kommun redan testat så finns ju ett facit, då behöver man inte testa igen. Om man testar ska man ha pengar och plan för ett breddinförande, annars riskerar vi bara att skapa projektkyrkogårdar som inte leder vidare.

Sebastians drivkraft är att skapa lösningar som kommer det offentliga till gagn, samhällsförbättrande åtgärder som leder till konkreta resultat. För den egna organisationen, för de äldre som varit med och byggt landet. Många andra kommuner har storögt noterat att Kristianstad precis har delat upp omsorgsförvaltningen i två specialiserade enheter, en för service och en för omsorg. Tanken är att en ökad specialisering ska leda till en ökad effektivitet. Det ses också som lite djärvt att ha utrustat hela personalen med personliga telefoner.

Det var inget som behövde testas. Alla vet vad en telefon är, det var bara att införa.

Mycket av förändringarna som genomförts har med digitalisering att köra. Beslutet att gå över till digitala inköp ledde till tempererade leveransskåp från E-drop, där alla inköpen hamnar för upplockning när det bäst passar i personalens scheman.

Vi måste se till att den personal vi har lägger sin tid på rätt saker. Vi ska inte lägga arbetstid på att åka omkring och ta emot en massa leveranser.

Digitala läkemedelsskåp i hela hemtjänsten har ökat både spårbarhet och patientsäkerhet. Felanmälan direkt i mobilen är en tjänst som speedar upp processen. Men trots att Sebastian känner att ”det börjar hända saker” så kan han inte sluta att fundera över utmaningarna.

Vad är kommunens ansvar och vad är det inte? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det viktigt att vi kan skjuta på inträdet till omsorgen. Varje dygn gör skillnad, så är det. Kan kommunen bidra med hjälpmedel som skjuter på inträdet så tycker jag att vi kan vara mindre stelbenta. En Ipad eller en smart klocka kan göra stor skillnad. Vi har kunder som kan handla sina livsmedel digitalt själva, men inte ta emot dem. Kan de få ett tempererat leveransskåp? Hur kan vi öka deras självständighet och välmående redan innan de kommer till omsorgen?

Den eventuella ängsligheten i kommuner kan vara sprungen ur ett problem som är svårlöst, menar Sebastian Larsson. Det som handlar om SYSTEMET.

Vart fjärde år kan vi få ändrat styre och helt andra förutsättningar. Skola, vård och omsorg skulle må bra av ett annat lugn. Där behövs det breda överenskommelser som kan få gälla i både sex, sju och åtta år. Tjänstemän behöver lugn och ro och långsiktighet.

Vi går vidare till att prata om upphandlingar. Ytterligare ett område som många gånger tar tid.

Utvecklingen går så fruktansvärt fort nu. Det som är bäst idag kanske inte är bäst i morgon. Jag tror att vi behöver upphandla tjänster snarare än prylar. Jag tror att kommuner behöver prata mer med varandra, utveckla saker tillsammans. Gärna även ihop med leverantörerna, för det är de som sitter på lösningarna på våra problem. Ibland behöver vi också testa lagstiftningen. Jag menar inte att vi ska bryta mot lagen, men vi måste våga testa vad som är rätt och fel.

Vi är människor och vi vill inte göra fel. Vi vill lyckas i våra jobb. Och det är skattemedel vi har att göra med, sådana ska vi handskas varsamt med. Men överlag behöver vi våga mer för att bli snabbare och hänga med i utvecklingen. Och vi behöver arbeta mer tillsammans. Jag läste en bok för ett tag sedan där författaren skrev ungefär så här: ”Om man flörtar i mörker så vet man vad man själv håller på med, men ser inte vad någon annan gör som är intressant”. Lite så är det. Vi behöver lära av varandra, över alla gränser.