Porträtt: Adam Stålhammar– från kackerlacka till Tjyven Gustav

Adam Stålhammar som Dartanjang i Loranga, Masarin och Dartanjang på Västerbottensteatern. Foto: Patrick Degerman.

Engagerad och intensiv är det första intrycket när vi sätter oss ner och pratar. Sedan kommer även insikten att det här är en skådespelare som vill väldigt mycket – både när det gäller mångfald i uttryck och när det gäller att nå fram till publiken.

Adam Stålhammar har landat på Västerbottensteatern för rollen som Tjyven Gustav i Loranga, Masarin och Dartanjang. Han kommer dessutom att arbeta på teatern de närmaste två åren, så han ska förhoppningsvis få chansen att använda sin mångsidighet på scenen.

Hur skulle du själv karaktärisera dig som skådespelare?
– Det är alltid svårt att definiera sig som skådespelare. Jobbet är ju till stor del att kunna vara flexibel, att byta form och spelstil från föreställning till föreställning. Jag skulle säga att jag är skådespelaren med många strängar på min lyra och använder mig gärna av olika verktyg för att uttrycka mig.

Att fastna i en typ av karaktär och uttryck och sedan borra djupare i det är alltså inget för dig – om vi ska uttrycka oss lite raljant?
– Givetvis vill jag utforska varje roll jag gör, men jag rör mig gärna mellan många olika genrer, karaktärer eller uttryckssätt. Jag vill vara mångsidig, men är i grunden en skådis som kan berätta en historia i nära kontakt med publiken.

Den här mångsidigheten har tagit Adam till många olika sceniska sammanhang. Han är ursprungligen från Varberg och kom till Stockholm för utbildning på Scenskolan. Därefter har han alltid haft många bollar i teaterluften, enligt honom själv. Det har bland annat inneburit att spela slapstickföreställning inspirerad av Buster Keaton, clownföreställning på klassiska texter och interaktiv VR-teater.

Det låter ganska fysiskt med slapstick och clowneri – är du en typiskt fysisk skådespelare?
– Aha, nu var vi där med definitionerna igen! Haha! Allt skådespeleri är ju att jobba med det fysiska, men jag tycker inte vi behöver nischa in det så hårt. Men låt säga att jag gillar att jobba med ett fysiskt uttryck. Det tuffaste jag gjort i den vägen var att spela Gregor Samsa, mannen som förvandlas till en kackerlacka, i en föreställning baserad på Kafkas Förvandlingen. Det var groteskt jobbigt! Men kul! Men oavsett formen så är mitt mål att skapa en vi-känsla mellan oss på scenen och publiken, jag vill gärna kalla dem för medaktörer. Är det riktigt bra teater blir man som publik engagerad och får visa det.

Nu jobbar du med Loranga, Masarin och Dartanjang och många barn i publiken. Där får ni verkligen chansen att spela med publiken, eller hur?
– Det var ett genidrag att ta bort gradängen! Det är fint att spela en föreställning som verkligen tar in barnen, där de sitter i stort sett på scenen, mitt i föreställningen. Vi vill ha kontakt. Och får det. Föreställningen är stor i sitt uttryck, det känner jag mig hemma i och det är väldigt inspirerande.

Nu blir du ganska stationär här på Västerbottensteatern ett par år. Hur upplever du det?
– Jag sa ju att jag trivs med att ha många bollar i luften och här får jag tillgång till ett helt bollhav i teaterluften – det blir härligt!

Adam hoppas och tror att det ska finnas plats för hans olika intressen inom ramarna för Västerbottensteaterns arbete.
– Jag skulle exempelvis gärna jobba mer med teater i klassrummet, med en väldigt öppen inställning till publik och vad publikkontakt inom en föreställning egentligen är. Jag vill att vi bjuder in publiken till vår värld.