Titeln på utställningen och boken fångar i sex ord situationen: Viljan att visa Rumäniens fattiga romer som människor: värdiga, stolta, starka, mitt i den stora fattigdom som präglar deras liv. Att visa på en omvärld som så ofta skjuter romernas svåra situation ifrån sig; gör dem till ett svårbegripligt ”dom”.
Samma ambition låg bakom den stora utställningen Vi är romer, som visades på Göteborgs Stadsmuseum förra året och nu turnerar runt i landet. Maja Kristin Nylander är även fotograf i den utställningen. Det är vi som är dom kan ses som en utlöpare till Vi är romer, även om den är ett projekt för sig.
Kom nära människorna
Bilderna som visas i utställningen är porträtt på romer i tre rumänska byar, miltals bortom staden, långt efter att vägen tagit slut i södra Rumänien. Det är porträtt på ett folk som tvingats leva helt andra liv än de tänkt sig och hoppats på. Ett folk som fördrivits och som lever i utanförskap. Det är porträtt av de som är dom.
I två år reste Maja Kristin i byarna, mötte människor och byggde upp den tillit som krävs för att kunna fotografera dem. Den långa historien av förföljelse och diskriminering i många länder har gjort romer misstänksamma mot majoritetssamhället men Maja Kristin blev mottagen med en otrolig värme.
- Man kommer långt med att vara öppen och ärlig och ge av sig själv, berättar hon. Då får man något tillbaka. Man måste förtjäna förtroendet.
Ville ge något tillbaka
När Maja Kristin kom till byarna i södra Rumänien tyckte hon det var svårt att se fattigdomen. Hon har upplevt mycket i jobbet som fotograf, men detta var extra svårt att se, säger hon.
- Jag kände mig konstig som fotograferade och bestämde mig för att åka tillbaka och visa bilderna.
Så kom hon att pendla flera gånger: ner och fotografera, tillbaka med kopior av de färdiga bilderna.
När arbetet var färdigt ville hon ge något tillbaka i utbyte mot den värme hon fått uppleva. Hon reste ner med den färdiga boken för att ge ett exemplar till var och en som finns med i den.
Som fotograf har Maja varit mån om att skildra människorna med stolthet och värdighet i deras hemmiljö, även om förhållandena är svåra. Hon berättar om reaktioner när hon kom med boken:
– När vi fann kvinnan på omslaget sa hon att hon alltid trott att hon var så ful. Men nu, när hon fanns på mitt omslag, tänkte hon att hon är vacker...
Ur boken:
”I de romska byarna Jiana, Recea och Gruia i sydvästra Rumänien finns inga fasader i guld, inga lyxiga Gucciemblem. Om det finns romer som blivit rika på att tigga så bor de inte här. Här är husen byggda av lera, plankor och cement. Många saknar el och vatten. Vissa har varken dörrar eller fönsterrutor vilket gör att det är fuktigt, kallt och luktar lite surt inomhus, som av tyg som aldrig får en chans att torka. Här bor de människor jag är van att se med utsträckta händer. Men nu är det de som är hemma. Här är det jag som i egenskap av journalist vill ha något av dem. De står i klungor och pratar om sina barn, sina grannar, vilka som flyttat, vilka som kommit tillbaka från utlandet. Det är svåra tider i Rumänien, även för rumäner, och det slår ännu hårdare mot minoriteterna. Levnadsnivån
Vår vision: Lidköping, en välkomnande och hållbar kommun. Vi lever ungefär som vi alltid har gjort, nära vattnet, jorden och varandra. En välkomnande och hållbar kommun. Vad innebär det egentligen? För oss i Lidköping är steget från vision till verklighet inte långt. Vi lever ungefär som vi alltid har gjort, nära vattnet, jorden och varandra. Det nya är nog mest att vi satt ord på hur och vad vi vill vara. Det är inte oviktigt i en tid av snabba samhällsförändringar, globalisering och miljöhot. Lidköping är helt enkelt en kommun där du alltid ska känna dig välkommen oavsett om du turistar, vill driva näringsverksamhet eller slå dig ner här för resten av livet. Det är ett synsätt som inte bara präglar kommunens verksamheter, utan också delas av oss som bor här. I Lidköping tycker vi om att träffas, diskutera och utbyta tankar. Hur ska man annars förklara att en stad av vår storlek har över 30 kaféer? Så var det det här med hållbarhet. Snart sagt varje kommun och företag säger sig verka för en långsiktigt hållbar utveckling. Det är fantastiskt att så många drar åt samma håll. Men det är också helt nödvändigt för att kommande generationer ska kunna få ett lika gott liv som vi har idag.