Dödsorm, månskenshuggorm och blå palmhuggorm till Universeum

Dajjarradödsormar flyttar in

Det finns flera arter av dödsormar. Gemensamt är att de är små men robusta, som vuxna max 60 cm långa. Deras namn antyder att de är särskilt farliga, men sanningen är att arten förr i tiden kallades deaf adder, alltså “döv huggorm”. Den flyttar nämligen inte på sig när man närmar sig, helt i linje med dess normala vaktande jaktstil. Det innebär dock att fler människor blir bitna av dödsormar jämfört med många andra ormarter. Och när inget antiserum fanns, ja då dog den som blivit biten. Namnet ändrades därför till death adder. Idag finns dock bra serum, så dödsfall är extremt ovanliga.

Dödsormen ser mycket ut som en huggorm, men i Australien där de lever finns inga huggormar. Dödsormen har genom så kallad konvergent evolution kommit att likna en huggorm. Konvergent evolution innebär att en organisms funktion av praktisk anledning kommit att likna en lösning hos en annan obesläktad organism. I dödsormens fall är det utseendet på huvudet samt gifttändernas funktion som gett arten en evolutionär fördel i dess utveckling. Dödsormen ser alltså ut som en huggorm, men är egentligen en giftsnok.

Dödsormarna på Universeum är unga individer av arten dajarradödsorm (Acanthophis rugosus). Det är en lokalitet av arten, rödare i teckningen än sina släktingar bland dödsormarna. Den lever i området Dajarra i nordvästra Queensland, nära gränsen till Norra territoriet. Naturen runt Dajarra består av den röda sand som många förknippar med Australiens torra områden, vilket arten anpassats att smälta in i för att bättre kunna lura på och fälla sina byten.

– I Universeums program är organismers utveckling, anpassning och evolution viktiga begrepp. Där blir dajarradödsormen ett fint exempel både på lokal anpassning och konvergent evolution, förklarar Daniel Roth, zoolog på Universeum.

Nytillskott av månskenshuggormar

I augusti lade månskenshuggormarna (Protobothrops mangshanensis) på Universeum hela nio ägg. Efter nästan två månader i inkubator, i 26,5 graders värme, kläcktes till slut färdigutvecklade småormar. Det är första gången någonsin i Sverige.

– Sedan 1994 har endast drygt hundratalet individer kläckts i djurparker globalt, så det är en ovanlig födsel. Det beror dels på att det finns få individer i bevarandeprogrammet, vilket gör att det inte finns många ormar att avla på. Men den största utmaningen med att hålla och föröka månskenshuggormar är att efterlikna årstidsväxlingarna i deras naturliga livsmiljö. Det har vi lyckats med på Universeum, förklarar Daniel Roth.

Månskenshuggorm är en hotad art och i det vilda finns bara 300–500 individer kvar. Historiskt är dess största hot främst illegal djurhandel, men numera är det snarare människans utbredning i artens normala livsmiljö som hotar dess existens. Minskningen av dess livsmiljö blir extra allvarligt då månskenshuggormen bara finns i ett mycket litet område i Kina.

På Universeum, precis som i naturen, klarar sig ungarna helt själva från dag ett. Vid kläckningen var de ca 40 cm långa och vägde 40 gram. När de nu släpps ut i Reptilariet har de växt till sig och blivit 50 cm långa och väger 50 gram. De äter småmöss och matas en gång per vecka.

Blå palmhuggorm gör entré

In i Reptilariet flyttar också en ny art palmhuggorm in: blå palmhuggorm (Trimeresurus insularis). Den är spektakulär med sin närmaste lysande blå färg!

Arten har sin hemvist på Komodoöarna i sydostasien. Typiskt för palmhuggormar är deras fantastiska trädklättrande förmåga. Dess gift levrar blodet och orsakar stora svullnader, blödning och stark smärta. Även om det inte dödligt, så är det inte ett speciellt trevligt gift.

Arten anses idag inte hotad inom sitt naturliga utbredningsområde, men mycket är okänt kring deras ekologi och beteende. Forskningsinsatser behövs därför. I djurparker är arten ovanlig.