Ny bok om svenskarna på Titanic 110 år efter skeppets förlisning

I år är det 110 år sedan RMS Titanic sjönk på sin jungfruresa. En av världens ledande experter på Titanic, Claes-Göran Wetterholm, släpper därför en ny bok. På över 400 sidor berättar han den fascinerande historien om det mytomspunna fartyget och de svenskarna passagerarnas öden.

— Att pussla ihop så många människoöden har inte varit helt lätt och grundarbetet gjorde jag i mitten av 1980-talet utan tillgång till internet. Idag är det mycket enklare att få fram uppgifter och nätet har varit till stor nytta, men till det har jag även fogat alla de berättelser jag fått från anhöriga till passagerarna i form av brev, mejl, intervjuer, telefonsamtal samt alla bilder som dykt upp. För allt detta är jag oerhört tacksam, men det tillkommer ständigt nytt, nya bitar i det märkliga pusslet Titanic, säger Claes-Göran Wetterholm.

Erik Lind var en av de fyra från Sverige i första klass. Han köpte en biljett trots att han stod på ruinens brant och hans brev från fartyget ger en känsla av den osannolika lyx som mötte dessa passagerare. Vi får också möta Severin Svensson som dödsföraktande hoppade i en räddningsbåt på väg att firas ned, Olga Lundin som skrikande och mot sin vilja kastades i en livbåt och Carl Olof Jansson som lyckades överleva mot alla odds.

Boken är rikt illustrerad med många unika fotografier från Titanic och innehåller biografier över de 123 svenskarna ombord, inklusive de 34 som räddades.

“Ingen kunde längre förstå vad som hände men från livbåtarna såg man hur vattnet kröp allt högre uppför däcken och aktern började resa sig. De jättelika propellrarna började bli synliga, vattnet forsade av dem och de blänkte svagt. De som lyckats ta sig ned i Båt 13 stirrade som förhäxade på Titanic. Lawrence Beesley slogs av att alla som var kvar verkade så lugna, där han satt i livbåten såg han inte någon panik eller människor som vettlöst sprang runt. Allt eftersom fartyget sjönk djupare och djupare drog sig de som ännu fanns kvar längre och längre akterut. Snart började vinkeln att bli för hög och människor började falla handlöst mot däckshus, stöttor, pollare. Många av dem var antingen medvetslösa eller döda när de till slut nådde vattnet. Det var delvis ett larmande, delvis ett klagande, delvis ett slamrande, delvis en krasch, och det var inte en plötslig smäll som från en explosion, det pågick i några sekunder, kanske femton eller tjugo ... Men det var ett oväsen som ingen hört förut och ingen önskar höra igen. Man vilade på årorna och hoppades att man var tillräckligt långt borta för att inte dras ned i suget som alla väntade skulle uppstå. Ljuset hade tills nu fungerat men klockan 02.17 blinkade ventiler och däcksljus till för att sedan slockna definitivt. Det var som ett väldigt svart finger som avtecknade sig mot den gnistrande stjärnhimlen, aktern höjde sig trettio meter över vattenytan och verkade lyftas uppåt för att sedan börja sjunka allt snabbare.”

— ur boken. 

Claes-Göran Wetterholm är etnolog och författare. Han har tidigare skrivit flera böcker om fartyget samt är ordförande i Skandinaviska Titanicföreningen.

Svenskarna på Titanic släpps den 2 juni.