20 år efter bärgningen - försvunna DC-3:an skildras i ny bok

Omslagsbild: DC3:an

Den 19 mars är det 20 år sedan bärgningen av den DC-3:a som försvann spårlöst en sommardag år 1952. Mer än 50 år efter dess försvinnande uppdagades sanningen om dess försvinnande, och det bärgade flygplanet berättar en unik historia om kalla krigets vansinne och villkor. Nu släpps boken DC-3:an - Att bärga historien, en suggestiv och tankeväckande bok om ett nedskjutet svenskt militärflygplan, politiskt spel och anhörigas mångåriga sökande efter sanningen. Bokens introduktion är skriven av Peter Englund.

— Det var en surrealistisk känsla när vi slutligen hittade den saknade DC-3:an. Ett stort ögonblick i mitt liv och för oss alla i sökgruppen, och det är nästan som att livet delas in i före och efter den dagen. Mysteriet fann sin lösning efter 51 år. Men dessa känslor bleknar i jämförelse med hur detta var för de anhöriga till de saknade åtta i flygplanets besättning. Efter alla år fick de slutligen klarhet, och för mig var detta det viktiga i den här historien, säger Carl Douglas.

Den 13 juni 1952 lyfte ett spaningsflygplan från Bromma flygplats. Ombord fanns åtta personer. Deras uppdrag var topphemligt. Två timmar efter start förlorades radiokontakten med flygplanet. En stor räddningsaktion var snabbt igång men förutom en gummibåt med spår av sovjetisk ammunition hittades ingenting. DC-3:an var borta.

I boken låter man bilder på föremål som legat på Östersjöns botten berätta historien om det nedskjutna spionplanet. Armbandsuret som visar tidpunkten för nedslaget, nylonstrumpan som navigatören hade knuten om halsen som amulett, den sönderbrända signalspaningsutrustningen, hålen i flygplanskroppen från träffar av granater, den slitna plånboken och pilotens dagbok som slutar abrupt den 13 juni 1952.

Boken djupdyker i haveriutredningen och berättar om den komplicerade bärgningen av flygplanskroppen – från 127 meters djup till ett hypermodernt museum. Genom tidigare opublicerade fotografier från marinens bärgning av flygplanet och den efterföljande haveriutredningen fördjupas kunskapen och känslan kring DC-3:ans öde både i dåtid och nutid.

“På Bromma flygplats gjorde sig besättningen på DC-3:an redo för dagens flygning som skulle starta 09.05, och de räknade med att vara hemma igen lite efter lunchtid, ungefär halv ett. Vakthavande meteorolog vid den militära vädercentralen hade tidigare på morgonen lämnat en prognos till navigatör Gösta Blad vilken beskrev de för väntade flygförhållandena: ”Klart väder på första delen av flygsträckan. Efter hand uppträder stratocumulus, cumulus och cumulonimbus, bas omkring 500 meter. Däröver medelhöga moln. Inga moln över 4 000 meter. God sikt.” Det var fredagen den 13 juni 1952. I omklädningsrummet hördes Gösta Blad konstatera att denna dag var den klassiska otursdagen. Gösta ska sedan ha sagt att det nog var bäst att han tog på sig sin maskot, och så knöt han en damstrumpa runt sin hals, som en halsduk. Gösta Blads nylonstrumpor återfanns 52 år senare i vraket från DC-3:an.”
  — ur boken

Carl Douglas är historiker, dykare och fotograf.

Björn Hagberg är författare, marinarkeolog samt researcher för dokumentärfilm.

Martin Widman är vetenskapsjournalist och dokumentärfilmare.

DC-3:an - Att bärga historien ges ut av förlaget Max Ström och släpps den 15 mars.