2017-11-06 12:11Bloggpost

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

null

Alla Helgona helgen är en älskad helg som de senaste två decennierna fått sällskap av Halloween. Tusentals ljuslyktor på kyrkogårdarna och minst lika många lysande pumpor i våra trädgårdar och på Liseberg. Allt lyser upp i höstmörkret och det älskar vi. Det behöver vi.

Det går trender i Alla Helgona. I år beräknas varannan svensk ha gått till en kyrkogård och de flesta har med sig ett ljus att sätta på graven. Samtidigt kommer nya siffror på att fler och fler begravningar inte har någon ceremoni. 6 procent är det idag. Vi hinner inte ha en begravning, vill inte ha eller har inte råd. Utomlands, räcker att ta sig till Danmark, är det vanligt att en begravning sker en vecka efter att den döde dött. I Sverige finns sedan många år tillbaka en regel att begravningen ska vara inom en månad efter dödsfallet. Undrar vad som skulle hänt om inte bestämmelsen funnits…

Begravningen handlar idag alltmer om att ta hänsyn till de anhöriga mer än den döde, säger en företrädare för begravningsbyråerna i Sverige.

Våra attityder till döden och förhållandet till de döda kan liknas vid ett klassiskt smörgåsbord - här finns allt. Någon besöker graven varje dag eller ha seanser för att få kontakt med den döde. Någon eller några andra skriver ett upprop om att ett hospice inte ska kunna byggas i deras bostadsområde med hänsyn till barnen som bor i husen omkring. Rädslan över att barnen ska komma i kontakt med döden är stor om jag förstått det hela rätt. Samtidigt tänker jag att de flesta av barnen spelar dataspel i sin rum och majoriteten av dessa spel går, som vi vet, ut på att döda andra människor, figurer eller väsen.

Det verkar som vi har lättare att döda på låtsas och tro att det är på riktigt, än att våga påminnas om den verkliga döden utan att låtsas som om den inte finns.

Halloween innebär att vi klär ut oss till de läskigaste vi kan. Vi ska helst se döda ut eller iallafall blodiga, skadade och skrämmande. I början av min tid som präst predikade jag om att alla som skulle köpa en skelettdress eller dödskalleset borde behöva ett intyg på att man på något sätt börjat bearbeta sin egen död. Visst, jag håller med, det var naivt och för 25 år sedan, men min förundran över glappet mellan den verkliga döden och den fiktiva lever kvar och förbryllar mig. Och oroar mig.

I kvällsmörkret på Liseberg hörs smått skräckinjagande ljud ifrån buskar och träd. Gravstenar med texten R.I.P. (Rest in peace) lutar sig tätt intill godishjulen. Halloweensminkade utklädda personer förhöjer skräckgraden. Mardrömmen bjuder in till en skrämmande upplevelse och varningsskyltar finns att man gör det på egen risk och på eget ansvar. Skräckhuset är fullbokat för ikväll…

Ser en stor annons i en av våra största dagstidningar att komikern Henrik Schyffert är ute på en kritikerrosad stand up show ”Var inte rädda”. Den går för utsålda hus över hela vårt land. Jag känner igen orden, var inte rädd, de lär stå 365 gånger i Bibeln. Vill man kan man tänka att vi har ett ”var inte rädd” för varje dag under ett helt år. Fin tanke. Viktig tanke. För det är väl just rädda vi är när vi vill hålla allt som handlar om den verkliga döden på behörigt avstånd eller klä ut oss så att vi kan leka döda.

P O Enqvists ord lyder; ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Inte ”en dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi vara rädda”.

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?


Om Bräcke diakoni

”Ett medmänskligare samhälle” – det är Bräcke diakonis vision. Med en bred verksamhet inom vård och omsorg driver vi bl a flera vårdcentraler, äldreboenden och rehabiliteringsverksamheter. Vi har också många verksamheter som riktar sig till barn, ungdomar och vuxna med olika former av funktionsnedsättningar. Som delägare i Ersta Sköndal högskola har vi en nära koppling till forskning och utbildning. Som en politiskt och religiöst obunden stiftelse har vi inga ägare som ställer vinstkrav – all vinst återinvesteras i verksamheten. Det gör oss till ett spännande alternativ till både privat vinstdrivande- och offentlig vård och omsorg. Många av våra uppdrag kommer från kommuner och landsting, men vi startar gärna nya projekt och hittar kreativa lösningar tillsammans med andra. Själva grundtanken är att vi och våra över 1000 medarbetare ska göra nytta där det behövs. Bräcke diakoni startade i Göteborg 1923, med syfte att utbilda diakonissor, dåtidens sjuksköterskor. Idag finns vi i ett tiotal kommuner i södra Sverige, med totalt närmare 40 verksamheter, och vi fortsätter att växa och utvecklas.


Kontaktpersoner

Erik Andersson
Driftchef
Erik Andersson
Thomas Schneider
Utvecklingschef
Thomas Schneider
Maude Kardell Wahlbäck
Välfärdsstrateg
Maude Kardell Wahlbäck