Katarina Pirak Sikku (Lars Pirak)

© Lars Pirak / Bildupphovsrätt 2018

Katarina Pirak Sikku kandiderar till ombudsposten för dödsbon. Hon är dotter till Lars Pirak och här skriver hon själv om sin pappa och om hur det kan vara att förvalta ett konstnärsarv.

Mitt namn är Katarina Pirak Sikku. Jag är Lars och Astrid Piraks yngsta dotter. Jag är själv konstnär. När jag var ung ville jag bli...

...museitjänsteman. Och det är väl därför jag har tagit mig an min pappas papper och annat. Jag har spenderat åtskilliga timmar åt att rensa i högar spara, kasta och arkiveras.

Att spara är ett stort ansvar. Min pappa Lars och jag hade många samtal om vad han ville göra med sina saker men alla frågor hann vi aldrig gå igenom. 

Hur förvaltar man en konstnärskap? Behöver man göra det? Är det intressant för en framtid?  Det är frågor som jag ställer mig både i min egna verksamhet och inför min pappas skisser och papper. 

Lars Pirak, 1932-2008, var född i Luovva luokta. Lars Pirak växte upp på ett ställe där det inga andra barn bodde. Så han umgicks i sin barndom med sin far- och morföräldrars generation. Tidigt lärde han sig slöjda, duoddjot. På slutet av 1940-talet började han gå Samernas Folkhögskola och det var början på en lång karriär som konstnär. 

Lars Pirak skickade redan som 17-åring in ett bidrag till en formutställning i Lillehammer. Efter det deltog han både många utställningar både nationellt och internationellt. Både med sin duodji/slöjd och sin konst. 

Man kan nog säga att Lars Pirak var en multikonstnär. Han målade, jobbade med skulpturer, slöjdade, berättade och jojkade. 

Lars Pirak var den första samiska slöjdaren/duojár som promoverades till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet. ”